Hugo har gjort en saga eller en fakta text om man vill (Ett viltprogram enligt Hugo)

Med sitt föga fantastiska luktsine upphittar den utan problem potatis på spisen. Dess luktsinne står i en klass för sig själv.
Kompensationen av den dåliga synen gottgörs med ett skarpt luktsinne vars intensitet kan ge känning av kött på kilometers avstånd. Dess skarpa klor tillämpar även det massiva behovet av kött för att överleva. Jag talar naturligtvis om den tämligen outforskade arten olivia.
Hennes skarpa luktsinne säger henne att bytet är nära. Trots den dåliga synen är det möjligt för henne att skymta bytet. Hon har nu hittat sitt byte. Jakten är igång.
Hennes oanade existens kan bli bytets död. Bytet, växtätaren, har fått nys om en bra bärbuske. Buskens position är ett dåligt urval av alla bärbuskar i skåne.
Hon är ännu oupptäckt av bytet och är bara några meter ifrån sitt byte. Doften av bytet gör henne bara ännu mer hungrig. Jakten når sin höjdpunkt. Med några få kliv med sina långa ben når hon sitt byte. Klorna fälls ut ur händerna och borrar sig sakta in i bytets skinn. Långsamt, för plågsamhetens skull, når klorna sin fulla längd in i bytet. Livet lämnar bytets kropp oerhört snabbt, lik en falks vingslag.
Hon har nått sitt mål för dagen och kan äta sig mätt. Livlöst hänger bytet i klorna och hon lämnar brottsplatsen för att fullfölja sin mättnadsprocess. Det här är ännu en omöjlighet att se då hon lyfter från marken och entrar en okänd plats för att njuta av sitt bytes safter.
Det enda vi vet är att hunger kommer och går och att imorgon börjar en helt ny jaktprocess. Samma hunger, samma olivia finner du på samma kanal och samma tid. Det enda nya är bytet.