20:40:56
separation- en eloge till personerna som orkar läsa detta
Separationsångest
Barn med dessa besvär brukar inte kunna sova borta från hemmet, även om de skulle vilja. Ångesten kan leda till att barnet vägrar att lämna föräldrarna och därmed ochså vägrar gå till skolan, s k skolfobi. Under de första skolåren är det inte ovanligt att ett barn med separationsångest oroar sig för att något ska hända föräldrar eller andra närstående, plågas av mardrömmar och/eller inte vill gå till skolan.
Under mellanstadietiden uttrycker barn med separationsångest framför allt känslor av oro och ängslan i samband med att de skiljs från föräldrar/närstående. De här barnen klagar ofta över att de har ont i magen, mår illa eller har huvudvärk, särskilt när de är tillsammans med sina föräldrar/närstående eller när de känner hot om att de trygga personerna i deras liv lämnar barnen, reser bort e t c.
Ofta går krämporna över när föräldrarna kommer tillbaka eller när barnen får reda på att de inte skall försvinna ur sikte. Barn till mödrar med panikångest drabbas oftare av separationsångest. Hos barn, som under de första levnadsåren är blyga och rädda, och under skolåren förblir mycket försiktiga, tysta och introverta, ökar risken att drabbas av separationsångest.
Barn som lider av separationsångest drabbas oftare av depression. Undersökningar har visat att 2/3 av barn med skolfobi led av depression och 2/3 av barnen av ångeststörningar. Om barnet lider av skolfobi är det viktigt att så snart som möjligt få barnet att gå tillbaka till skolan. Familjesamtal kan underlätta, ibland behövs psykoterapi med kognitiva tekniker. Behandling med läkemedel har inte visat sig vara effektivt.
När jag var liten var jag ständigt orolig över att mina föräldrar skulle dö när jag inte var med, jag trodde att alla andra människor inklusive mina föräldrar var monster vilket ledde till att jag inte kunde lita på någon, där av fick jag tvångstankar, såsom ta på ett visst träd, gå på en viss ruta osv. Och gjorde jag inte det skulle något hemskt hända. En tid kunde jag inte ens vara i skolan hela dagar för jag klarade inte av det utan var tvungen ringa till mina föräldrar flera gånger om dagen och många dagar åkte jag till mammas jobb och vara där istället.
Jag kunde inte heller sova över hos någon, det var det värsta jag visste, vilket jag fortfarande inte tycker om att göra men det är lättare nu. Kommer ihåg en gång då min farmor skulle passa mig för pappa skulle iväg någonstans, jag var ledsen och låg på mitt rum hela kvällen och grät. Nuförtiden har jag inte tvångstankar men jag tycker fortfarande det är jobbigt med separationer, det handlar om förhållande som tar slut, det tar mig lång tid att acceptera och gå vidare, men det handlar också om saker jag upplever, när jag kom hem från min språkresa i England var jag helt förstörd, när jag varit i Grekland kom jag hem och ville inte stiga ur sängen på flera dagar. Bara av att jag umgås med personer intensivt en tid gör att jag får en väldig ångest efteråt.
Jag har egentligen ingenting vettigt att säga med detta, kanske är jag mest nyfiken på varför det blivit så, jag har enligt mig alltid haft en bra relation med min mamma där jag i princip har fått hela min uppfostran, det är därför så svårt att förstå hur det gick till, det enda jag misstänker är min relation till min pappa som inte alltid varit den bästa, eftersom vad jag tror har han inte heller haft den bästa barndomen och därför inte själv vetat hur han som förälder ska ha agerat. Och det är där jag tycker det blir konstigt för min mamma har nog vad jag anser haft en ännu värre barndom och jag är jäkligt imponerad över hur hon lyckats ta sig ur det. Vad jag oroar mig över är att jag själv ska utsätta mina framtida barn för en otrygg barndom, omedvetet och att de ska behöva gå igenom liknande saker. Men vad vet jag, jag är ju ingen psykolog. Eller så vill jag bara skriva det här så ifall någon, någon gång googlar separationsångest, får upp min blogg och kan läsa om mina erfarenheter om det.
